Tre getingar till Reinfeldt som EU-ordförande

Tre getingar till Reinfeldt som EU-ordförande

Opinion piece (Sidan 4: Debatt)
Clara Marina O'Donnell
29 December 2009

Statsministern och hans team var kompetenta förhandlare. Men de stora framgångarna lyste med sin frånvaro under ordförandeskapet, skriver Clara Marina O'Donnell. I Det misslyckade resultatet av klimatmötet i Köpenhamn tvingade Fredrik Reinfeldt att nästan urskuldande genomföra sitt sista framträdande som Europeiska rådets ordförande. Men sådana nederlag är typiska för det sätt på vilket större krafter formar ordförandeskap. Sverige må vara förlåtet om man misstänkte en ödets sammansvärjning när man tog sig an det allra sista roterande ordförandeskapet. Reinfeldt fick i uppdrag att styra EU ut ur den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och att pussla ihop unionens ståndpunkt i klimatfrågan – och allt detta mitt i den förvirring som rådde på grund av det ännu oratificerade Lissabonfördraget. Den enda faktor som talade för Sverige var att man fick taktpinnen efter Tjeckien, som allmänt betraktas som det sämsta ordförandeskapet i EU:s historia. Därmed hälsades Reinfeldt med lättnad var han än landade i Europa. Karaktäristisk svensk pålitlighet gjorde det också möjligt att undvika de inhemska fejder som förstörde företrädarens ordförandetid, liksom den helt meningslösa förolämpning som tjeckernas bisarra konstverk i Bryssel utgjorde. Det var inte heller en nackdel för svenskarna att man inte var lika aktiva och synliga som det franska ordförandeskapet ett år tidigare. Europeiska diplomater håller fortfarande på att återhämta sig från den sömnbrist som orsakades av Sarkozys hyperaktivitet. Reinfeldt och hans team etablerade sig snabbt som kompetenta förhandlare, och imponerade med kompromisser som gjorde det möjligt att anta lagstiftning på omtvistade områden som energieffektivitet och telekom. Reinfeldt själv agerade också ytterst skickligt när den tjeckiska presidenten Klaus vid upprepade tillfällen försökte sabotera Lissabonfördraget. Genom att avstå från den mobbningstaktik som vissa av hans företrädare använt, lyckades Reinfeldt få det nya fördraget att träda i kraft i början av december. Det gav en möjlighet att genomföra andra viktiga förändringar som Sverige hade förberett. Reinfeldt kallade genast till ännu ett toppmöte för att få EU-ledarna att enas om vilka personer som skulle besätta de topposter som det nya fördraget kräver. Varken urvalsprocessen eller det slutgiltiga beslutet om vem som skulle bli EU:s nye ”utrikesminister” respektive rådsordförande vann något allmänt jubel. Men EU-utnämningar är alltid en kaotisk övning, och deras framgång kommer att bero mindre på Van Rompuys och Ashtons personligheter än på vad EU väljer att göra med sina nya galjonsfigurer. Det som verkligen betydde något var att ordförandeskapets effektiva agerande gjorde det möjligt för EU att gå vidare. De resultat Sverige uppnådde när det gällde större politiska frågor var mer blandade. Ordförandeskapet fick med rätta beröm för att man lyckades få medlemsländerna att enas om en stark ståndpunkt i klimatfrågan, speciellt för att man trots tufft motstånd lyckades enas om finansiering för klimatomställning i u-länderna. Däremot kom man ingenstans när det gällde det mer reella problemet om hur man ska fördela bördorna mellan EU-länderna när det gäller att långsiktigt minska utsläppen. En annan seger var att man drev igenom en bred överenskommelse med syfte att undvika ännu en finanskris, men den kompromissen har å andra sidan lämnat kryphål som oroar såväl kommissionen och parlamentet som flera medlemsländer. Utvidgningen sviktade dessutom ännu en gång, då Sverige inte lyckades förhindra medlemsländers individuella intressen från att blockera framsteg i förhandlingarna med Turkiet, Kroatien och Makedonien. Oskickligt fotarbete av Carl Bildt i Bosnien gjorde också mer för att splittra landet än för att förena det. Ett pärlband av andra framsteg som lyftes fram – från strategin för Östersjön till Stockholmsprogrammet och genombrottet när det gäller EU-patent – är också att betrakta mer som avsiktsförklaringar än som reella prestationer. Men när man på nyårsafton drar sig tillbaka, kan Sverige välförtjänt trösta sig med att EU tack vare ordförandeskapets energiska räddningsförsök fortfarande är på rätt spår – och att unionen dessutom är i betydligt bättre form än för ett halvår sedan.